Ett samarbete mellan:

Syftet med denna litteraturgranskning är att skapa en helhetsbild av forskningsområdet som genomfördes åren 1980 - 2003 om barns utomhuslek. Fokus är främst inom det pedagogiska området, och i andra hand inom de närliggande områdena. Materialet som granskats är främst utvärderingsartiklar i vetenskapliga tidskrifter. Vilka är de ämnen som har inspirerat forskningen inom detta område, och vad kan vi utläsa från resultaten? Resultaten kommer att diskuteras i samband med rekommendationer för framtida forskning inom detta område.

Utomhuslek värderas inte längre såsom det gjordes under Froebels framtidssträvande ”?kindergartens”? och i de första lekskolorna. Lek är en instinktiv form av rörelse. Ett spännande utomhusområde möjliggör för barnen att utforska miljön i utefter deras egen mognadsnivå. En kreativ lekerfarenhet låter barnen pröva sina färdigheter, prova nya idéer och möta utmaningar som inte kan kopieras i andra miljöer (Hendy, 2000).

Wellhousen (2002) menar att det fundamentala behovet av att leka utomhus har idag i stort sett helt förbisetts och utomhusmiljöns många möjligheter till lärande är undervärderad. På samma sätt argumenterar Henniger (1994) att utbildare och administratörer tycker att klassrum och inomhusaktiviteter är mycket viktigare än de erfarenheter man får från lek i en utomhusmiljö. Han grundar sitt argument utifrån tre olika separata upptäckter. För det första så ägnas mycket mindre uppmärksamhet åt planering av lekområden utomhus än förberedelse utrymmen inomhus. För det andra så innehåller kursplanerna för de lägre åldrarna i de flesta länder endast en bråkdel av utomhuslekens betydelse. För det tredje så spenderar pedagoger avsevärt mindre planeringstid med att organisera och anskaffa utomhusmaterial jämfört med den tid de ägnar åt planering av inomhusaktiviteter. Pedagogerna ägnar också mindre tid och uppmärksamhet åt att bedöma lek och utomhusinlärning än de gör åt att utvärdera barns inomhusaktiviteter.

En aspekt är att utomhusaktivitet enbart ses som ett nöje. Wellhousen (2002, s 153) konstaterar att ”?oavsett anledningen till att man inte lyckas bedöma barn i deras lek utomhus så resulterar det i en obalanserad utvärdering av vad barn kan och inte kan göra”?. Blatchford (1998) frågade barnen själva om deras lektid på skolan och kvaliteten på leken och fann att de övervägande föredrog tid för lek och möjligheten som det gav till självstyrande lekar. En liten grupp uttryckte oro om faktorer som störande beteende och att behöva leka ute i dåligt väder.

Bishop och Curtis (2001) säger att en vanlig uppfattning idag är att barnen inte längre vet hur man leker och att de traditionella lekarna håller på att försvinna. Men de fortsätter med att säga att det är viktigt att påvisa att barns lekar är lika livliga och varierade som de alltid varit. Ordet ”?traditionell”? är ofta centralt och det är missvisande när man talar om barns lek. Ett kritiskt betraktande av vad vi menar med traditionella lekar och barns tradition saknas ofta (op. cit s 9).

Hartman och Rollet (1994) konstaterar också att den ökande fokuseringen på formell inlärning och högt strukturerade kursplaner i grundskolan har lett till en avsevärd minskning av barnens motivation till inlärning, och detta gäller inte enbart i industriländerna. Samma fenomen har även observerats i utvecklingsländer. De alarmerande aspekterna av denna utveckling är brist på koncentration, ökad aggressivitet, missnöje och skolfrånvaro gällande skolbarn.

Hartman och Rollet fortsätter med att berätta att klassrumstrender i flera länder visar en strävan mot integrering i kursplanerna av barns naturliga benägenhet att leka fritt för att främja alla barns potential - inte bara deras intellektuella förmågor utan också emotionella och andra personlighetsrelaterade egenskaper.

Läs mer i rapporten som är på engelska.